Min förlossningsberättelse - del 3.
"Lars, är det en tjej?"
"Va? Det är en tjej!"
Vi var ganska säkra på att det skulle vara en liten kille som kom ut men ut kom en underbar, fantastisk, välskapt liten tjej. Den varma lilla, lilla kroppen kom upp på mitt bröst, lättad över att allt var över, både hon och jag vill jag tro. Men det var svårt att ta in allt. Och alla som i all välmening brukar säga "Smärtan är som bortblåst när barnet bara är ute!". Jag kände inte så. Inte alls. Jag hade såå ont och var såklart genomtrött efter två nätters dålig sömn och 1,5 timmar krystning.
De lät oss ligga så i några minuter innan Lars fick klippa navelsträngen. Moderkakan gick lätt att pusha ut vilket var en lättnad. Men sen börjar de trycka på magen för att få ut resterna av allt blod från moderkakan. De trycker inte lite försiktigt utan hårt. Jag var inte med på det och min kropp orkade inte andas lugnt och kontrollerat längre. Trodde ju att allt jobbigt var över! Jag grät.
Jag förlorade nästan 1 liter blod men behövde inte göra något åt det. Eftervärkarna kom som kraftig mensvärk men de var inte i klass med värkarna innan.
De undersökte mig och kunde konstatera att jag spruckit, såklart, men inte hur mycket. De kunde inte se om det var så illa som klass 3 i skada. De gav mig ett val, antingen sys på plats, eller (vad de rekommenderade) att åka till operation och sys. Jag ville inte riskera inkontinens så det var klart att jag ville det. Trots att jag skulle vara ifrån vår lilla tjej ett tag. Allt kändes ändå så overkligt så det gjorde ingenting.
Utan någon härlig mackservering fick jag vara då jag behövde fasta innan ryggbedövningen. Det hade varit rätt gott att ladda på med energi efter allt jag gått igenom, hehe.
Hon vägdes och vi blev förvånade över hur liten hon faktiskt var. 2758 g och 47 cm. Tillsammans med denna lilla krabat fick vi rullas till BB då operationen fick vänta pga. ett akutfall. Kändes skönt att få sova lite med Lillan på bröstet innan.
Kl 2 ungefär rullades jag iväg och pappa Lars fick egentid med henne på bröstet i drygt 2 timmar. Allt kändes som en film. Hade jag verkligen varit med om det här?
Operationen kändes uderbar då jag blev bedövad från naveln och nedåt. Vilken befrielse i all smärta! Det gick jättebra, det var inte så farligt som det kunde varit utan klassades till klass 2 i skada, vilket är vanligt. Jag rullades till uppvaket och slumrade till innan jag fick komma tillbaka till BB och min nya familj<3
Sen var det en vecka i smärtor. Det gjorde ont när jag nös, hostade och skrattade. Det gjorde ont att sitta, stå och gå. Ännu är inte allt återställt men allt var värt smärtan.
Så fint <3 längtar efter att träffa er när alla är friska.