Min förlossningsberättelse - del 1.
På det beräknade födelsedatumet hade jag och L-G cyklat till kyrkan, målat skötbordet, plockat undan lite och ja, förberett för att allt skulle vara klart. Vi kände det på oss lite. På kvällen åkte vi och plockade blåbär och övningskörde lite. Jag mådde lite konstigt men inte så mycket värre än vad det ibland kunde vara de senaste veckorna av graviditeten.
När vi var hemma åt vi blåbär och smörgås i sängen när vi kollade på någon film eller serie. När jag var på väg ur sängen kl 22.10, låg och pratade lite med L-G hörde och kände jag "klicket". "Lars! Jag hörde klicket! Jag tror vattnet går!". Jag reste på mig men det kom inget sp jag gick på toa för att kolla. Det sipprade lite mer än vad jag kunde ana var bara kiss men ingen flod liksom.
Jag blev så otrooligt nervös så benen bara skakade samtidigt som jag ringde mamma och pappa, spelade in en liten filmsnutt och ringde förlossningen. Hon sa att om inte värkarna kommer igång och är täta så kommer vi in kl 8 imorgon för kontroll, vilket man gör när vattnet gått.
Vi packade ihop det sista i förlossningsväskan. fixade lite mackor för att vara redo att kanske föda barn imorgon! Drygt en timme senare kom första värken SOM EN CHOCK! Jag kände att "det här kommer göra ont!" om första värken kändes sådär. Tyckte känslan som folk har beskrivit värkar som var väldigt bra i alla fall, kraftig mensvärk.
Vi laddade med lite gröt, ringde förlossningen två gånger till då jag blödde lite och värkarna var lite tätare, 3-4 min mellanrum men inte så långa och kraftiga. De behövde pågå i en timme i sträck för att vi skule behöva komma in men när det nästan gått en timme, runt 03 på natten, så somnade jag och värkarna kom var tioende minut ungefär. Jag andades igenom den natten.
Sista bilden på magen.
L-G's vän Fernando körde in oss innan han började jobbet och vi tog med all packning för att hoppas på att få stanna. Nu kom värkarna med 10-15 minuters mellanrum så förhoppningarna var inte jättestora..
Inne på förlossningen kollade de värkarbetet, såg hur kraftiga de var och barnets hjärtljud. Eftersom det var lång tid mellan dem så tänkte barnmorskan inte undersöka mig men tack och lov gjorde hon det. Vi bad innan (till Gud alltså) att vi skulle få vara kvar. Hon kom in igen och sa att hon kunde undersöka mig när jag ändå var här och jag var öppen drygt 4 cm! Latensfasen upp till 5 cm kan ju vara otroligt utdragen så de tyckte det var bra.
Fortsättning följer...