Vet inte om jag klarar det.

Efter en vecka i skolan känns det skönt att göra något annat och samtidigt få mycket tid tillsammans hemma, precis som jag hoppades. 
 
Jag har fått komma in i en fin grupp i kursen friluftsliv och ledarskap och jag har cyklat drygt 12 mil på 4 dagar. Det har jag aldrig gjort tidigare och det gav mig en kroppslig boost inför nästa vecka. 
På söndag går flyget mot Abisko och jag ska få göra en 4 dagars vandring på skoltid. Hur härligt? 
 
Jag har pendlat i mitt självförtoendet angående mina problem med foglossningssmärtor och trötthet i ryggen men kände senast igår att jag fixar detta! Det kommer göra ont emellanåt men att bara vara i den miljön kommer hjälpa min kropp att återhämta sig! Bästa hälsoresan någonsin. 
 
Idag var jag ute i mina nya kängor, vildmarksbyxor och skaljacka. Såg ut som att jag visste vad jag höll på med. Efter en halvtimme kände jag att fogen på vänster sida av svanskotan började göra ont igen. Värre än på länge. Att vara trött i musklerna är en sak men den smärtan kan jag inte lindra med exempelvis massage. 
 
Det känns så otroligt tungt just nu när jag kommit in i gruppen, köpt massa utrustning (och lånat, tack <3) och laddat mentalt för en vecka i vildmarken utan familj, mobilteckning och toalett. Men det är inte hela livet om jag måste vara hemma! Viktigt att påminna sig om. Antingen blir det någon slags dispans med läkarintyg tror jag eller så får jag göra resten av kursen nästa år. 
 
Jag tror på bön och Gud så jag hoppas att det  sker ett helande. Om inte, tror jag ändå på bön och Gud. 
 
Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
-Matt 6:34
 
Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
-Matt 11:28
 
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
-Jes 53:4
 
 
Graviditeten, Hälsa, Vardagen | foglossning, mammahälsa, mammakroppen | | Kommentera |

Min förlossningsberättelse - del 3.

Här hittar ni del 1 och del 2.
 
"Lars, är det en tjej?"
"Va? Det är en tjej!" 
 
Vi var ganska säkra på att det skulle vara en liten kille som kom ut men ut kom en underbar, fantastisk, välskapt liten tjej. Den varma lilla, lilla kroppen kom upp på mitt bröst, lättad över att allt var över, både hon och jag vill jag tro. Men det var svårt att ta in allt. Och alla som i all välmening brukar säga "Smärtan är som bortblåst när barnet bara är ute!". Jag kände inte så. Inte alls. Jag hade såå ont och var såklart genomtrött efter två nätters dålig sömn och 1,5 timmar krystning. 
De lät oss ligga så i några minuter innan Lars fick klippa navelsträngen. Moderkakan gick lätt att pusha ut vilket var en lättnad. Men sen börjar de trycka på magen för att få ut resterna av allt blod från moderkakan. De trycker inte lite försiktigt utan hårt. Jag var inte med på det och min kropp orkade inte andas lugnt och kontrollerat längre. Trodde ju att allt jobbigt var över! Jag grät.
Jag förlorade nästan 1 liter blod men behövde inte göra något åt det. Eftervärkarna kom som kraftig mensvärk men de var inte i klass med värkarna innan.
 
De undersökte mig och kunde konstatera att jag spruckit, såklart, men inte hur mycket. De kunde inte se om det var så illa som klass 3 i skada. De gav mig ett val, antingen sys på plats, eller (vad de rekommenderade) att åka till operation och sys. Jag ville inte riskera inkontinens så det var klart att jag ville det. Trots att jag skulle vara ifrån vår lilla tjej ett tag. Allt kändes ändå så overkligt så det gjorde ingenting. 
 
Utan någon härlig mackservering fick jag vara då jag behövde fasta innan ryggbedövningen. Det hade varit rätt gott att ladda på med energi efter allt jag gått igenom, hehe. 
 
Hon vägdes och vi blev förvånade över hur liten hon faktiskt var. 2758 g och 47 cm. Tillsammans med denna lilla krabat fick vi rullas till BB då operationen fick vänta pga. ett akutfall. Kändes skönt att få sova lite med Lillan på bröstet innan. 
Kl 2 ungefär rullades jag iväg och pappa Lars fick egentid med henne på bröstet i drygt 2 timmar. Allt kändes som en film. Hade jag verkligen varit med om det här?
 
Operationen kändes uderbar då jag blev bedövad från naveln och nedåt. Vilken befrielse i all smärta! Det gick jättebra, det var inte så farligt som det kunde varit utan klassades till klass 2 i skada, vilket är vanligt. Jag rullades till uppvaket och slumrade till innan jag fick komma tillbaka till BB och min nya familj<3
Sen var det en vecka i smärtor. Det gjorde ont när jag nös, hostade och skrattade. Det gjorde ont att sitta, stå och gå. Ännu är inte allt återställt men allt var värt smärtan. 
 
 
Graviditeten | bb, bebis, födabarn, födelse, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, mammaliv | | 2 kommentarer |

Min förlossningsberättelse - del 2.

Vi fick komma in på rummet efter att fått veta att jag var öppen drygt 4 cm med två fina människor som skulle hjälpa oss. Undersköterska Filip och barnmorskan Åsa som var från utanför Kalmar, hehe.
 
 
Jag var otroligt slut redan från start och blundade mellan varje värk. De läste vårt förlossningsbrev, jag fick testa lustgasen och vi pratade lite om epidural. Hela tiden tänkte jag att det inte var så långt kvar tills bebisen skulle vara i min famn vilket gjorde att jag hela tiden sköt fram det med epidural. Jag försökte hålla ut så länge som möjligt innan jag väl började med lustgasen för att jag förhoppningsvis endast skulle använda den. Jag blev servad med smoothie och saft, det var det enda jag fick i mig, aptiten var inte på topp liksom. 
 
När jag varöppen ca 6-7 cm, tror jag, började jag med lustgas och sen vågade jag inte släppa den. De fick till och med ta in en toahink så jag kunde använda lustgasen under toabesöken och tillslut sätta in en kateter då det var svårt att kissa. 
 
 
De spontana krystvärkarna började innan jag var öppen 10 cm och då bad de mig att försöka hålla igen vilket gick ganska bra. Det var för mig en skönare känsla att kroppen gjorde vad den skulle av sig själv, trots att känslan var lite som att spy, fast nedåt.
 
Efter personalbyte, strax efter kl 14, var jag öppen 10 cm och jag hade nog tänkt innan att när man är öppen 10 så är det "bara" att börja krysta. Så är det inte. Hon ska alltså nu ner i kanalen och det kan gå jättefort, eller så gör det inte det. Minns i alla fall att L-G gissade att bebisen skulle vara ute runt 16 men jag vågade inte gissa tidigare än 18. 
 
 
Min önskan var att föda på pall, men var öppen för allt, så fick prova att ta värkarna där. Lutade mig mot L-G medan han peppade mig och gav mig saft. Fick sedan stå på knä i sängen och luta mig över den upphöjda huvudändan och ligga på sidan. Sidan var det värsta. Det ilade något fruktansvärt i benen och jag ville bara kravla mig ur varje värk. Usch!
 
Framåt 17.30 var jag såå trött och barnmorskan märkte att jag ville ge upp, att jag inte hade så mycket krafter kvar. Hon bad mig då att på pallen prova krysta för att se vad som hände. Jag var tvungen att sluta med lustgasen för att vara helt med (hur jag nu kunde lyckas med det) och hon förklarade hur jag skulle krysta...
... DEN KRAFTEN?! Du tar i MER än du orkar och ändå orkar du. Tre andetag per värk i smärta och du är röd som en tomat. Jag skrek med all min kraft för att orka.
 
Barnmorskan sa att vi kör 20 min på pallen, sen 20 min på knä i sängen osv. och jag fick panik. Hon ska väl va ute om 20 min?!?! Det var hon inte. Efter ett tag på pallen, utan tidsuppfattning, ville hon lägga mig på sidan efter att hon kände resultat i mina krystningar. Då fick jag alltså flytta på mig samtidigt som jag hade ett huvud på väg ut mellan mina ben! Det gick. Jag ville verkligen inte lägga mig på sidan men hon insisterade på att det var en bra ställning att föda i. Ilningarna var inte detsamma längre så det funkade. Tjugo minuter i den sjukaste smärtan av sveda och brännande, först på vänster sida och sedan tjugo minuter på höger. 19.04 var bebisen ute. 
 
Fortsättning följer...
 
Graviditeten | bb, bebis, födelse, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse | | En kommentar |
Upp