Tankar om ett till barn.

Ska Lillan få ett syskon?
 
Vi har pratat om fler barn. Innan jag blev gravid och fick barn ville jag ha fem. Jag ville vara den där familjen. Har alltid gillat stora familjer där det är livat och allt bara är som det är. 
 
Men just nu är jag varken där psykiskt eller fysiskt. Jag känner inte just nu att jag längtar efter ett barn till. Är så otroligt tacksam för det barn jag fått. Kanske vill du ha ett syskon, kanske ska du få ett syskon. 
 
Min kropp ska bli hel först. Om jag inte är hel kanske jag blir sämre och kommer må sämre. Vill vara en bra mamma. Jag vet inte om jag inte är redo i tanken för att jag inte är redo i kroppen eller om jag helt enkelt inte är redo alls. 
 
Lars är mer redo än mig. Och jag är nog mer redo för att bli tvåbarnsmamma än att vara gravid. Samtidigt känner jag att resan att börja försöka är ju så otroligt spännande. 
 
Tiden. Vi ger det tid.
 
Hur har ni tänkt? Har tanken ändrats om ni fått ett första barn från hur ni tänkte innan?
 
 
Graviditeten, Vardagen | barn, familj, graviditet, mamma, syskon, tankar, vimedbarn | | Kommentera |

Vet inte om jag klarar det.

Efter en vecka i skolan känns det skönt att göra något annat och samtidigt få mycket tid tillsammans hemma, precis som jag hoppades. 
 
Jag har fått komma in i en fin grupp i kursen friluftsliv och ledarskap och jag har cyklat drygt 12 mil på 4 dagar. Det har jag aldrig gjort tidigare och det gav mig en kroppslig boost inför nästa vecka. 
På söndag går flyget mot Abisko och jag ska få göra en 4 dagars vandring på skoltid. Hur härligt? 
 
Jag har pendlat i mitt självförtoendet angående mina problem med foglossningssmärtor och trötthet i ryggen men kände senast igår att jag fixar detta! Det kommer göra ont emellanåt men att bara vara i den miljön kommer hjälpa min kropp att återhämta sig! Bästa hälsoresan någonsin. 
 
Idag var jag ute i mina nya kängor, vildmarksbyxor och skaljacka. Såg ut som att jag visste vad jag höll på med. Efter en halvtimme kände jag att fogen på vänster sida av svanskotan började göra ont igen. Värre än på länge. Att vara trött i musklerna är en sak men den smärtan kan jag inte lindra med exempelvis massage. 
 
Det känns så otroligt tungt just nu när jag kommit in i gruppen, köpt massa utrustning (och lånat, tack <3) och laddat mentalt för en vecka i vildmarken utan familj, mobilteckning och toalett. Men det är inte hela livet om jag måste vara hemma! Viktigt att påminna sig om. Antingen blir det någon slags dispans med läkarintyg tror jag eller så får jag göra resten av kursen nästa år. 
 
Jag tror på bön och Gud så jag hoppas att det  sker ett helande. Om inte, tror jag ändå på bön och Gud. 
 
Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
-Matt 6:34
 
Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
-Matt 11:28
 
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
-Jes 53:4
 
 
Graviditeten, Hälsa, Vardagen | foglossning, mammahälsa, mammakroppen | | Kommentera |

Min förlossningsberättelse - del 3.

Här hittar ni del 1 och del 2.
 
"Lars, är det en tjej?"
"Va? Det är en tjej!" 
 
Vi var ganska säkra på att det skulle vara en liten kille som kom ut men ut kom en underbar, fantastisk, välskapt liten tjej. Den varma lilla, lilla kroppen kom upp på mitt bröst, lättad över att allt var över, både hon och jag vill jag tro. Men det var svårt att ta in allt. Och alla som i all välmening brukar säga "Smärtan är som bortblåst när barnet bara är ute!". Jag kände inte så. Inte alls. Jag hade såå ont och var såklart genomtrött efter två nätters dålig sömn och 1,5 timmar krystning. 
De lät oss ligga så i några minuter innan Lars fick klippa navelsträngen. Moderkakan gick lätt att pusha ut vilket var en lättnad. Men sen börjar de trycka på magen för att få ut resterna av allt blod från moderkakan. De trycker inte lite försiktigt utan hårt. Jag var inte med på det och min kropp orkade inte andas lugnt och kontrollerat längre. Trodde ju att allt jobbigt var över! Jag grät.
Jag förlorade nästan 1 liter blod men behövde inte göra något åt det. Eftervärkarna kom som kraftig mensvärk men de var inte i klass med värkarna innan.
 
De undersökte mig och kunde konstatera att jag spruckit, såklart, men inte hur mycket. De kunde inte se om det var så illa som klass 3 i skada. De gav mig ett val, antingen sys på plats, eller (vad de rekommenderade) att åka till operation och sys. Jag ville inte riskera inkontinens så det var klart att jag ville det. Trots att jag skulle vara ifrån vår lilla tjej ett tag. Allt kändes ändå så overkligt så det gjorde ingenting. 
 
Utan någon härlig mackservering fick jag vara då jag behövde fasta innan ryggbedövningen. Det hade varit rätt gott att ladda på med energi efter allt jag gått igenom, hehe. 
 
Hon vägdes och vi blev förvånade över hur liten hon faktiskt var. 2758 g och 47 cm. Tillsammans med denna lilla krabat fick vi rullas till BB då operationen fick vänta pga. ett akutfall. Kändes skönt att få sova lite med Lillan på bröstet innan. 
Kl 2 ungefär rullades jag iväg och pappa Lars fick egentid med henne på bröstet i drygt 2 timmar. Allt kändes som en film. Hade jag verkligen varit med om det här?
 
Operationen kändes uderbar då jag blev bedövad från naveln och nedåt. Vilken befrielse i all smärta! Det gick jättebra, det var inte så farligt som det kunde varit utan klassades till klass 2 i skada, vilket är vanligt. Jag rullades till uppvaket och slumrade till innan jag fick komma tillbaka till BB och min nya familj<3
Sen var det en vecka i smärtor. Det gjorde ont när jag nös, hostade och skrattade. Det gjorde ont att sitta, stå och gå. Ännu är inte allt återställt men allt var värt smärtan. 
 
 
Graviditeten | bb, bebis, födabarn, födelse, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, mammaliv | | 2 kommentarer |
Upp