Att sluta.
Vet inte riktigt hur jag ska känna, vad jag vill och vad som är bäst. Bäst för mig? Bäst för Lillan. Men det är dags. Dags att avsluta något fint, intimt och ett band mellan oss. Amning.
Att ha ammat i 11,5 månader känns bra och jag är tacksam att det fungerat. Det har varit mysigt och praktiskt. Det har löst mycket gnäll och gett mycket närhet. Det är verkligen ett nytt kapitel som kommer att börja.
I veckan slutade vi att amma under dagen vilket är högst rimligt då hon kan äta. Men i denna värmen är det inte jättemycket mat som går ner. Förutom mjölkstockning med feber har det gått bra och inte varit så farligt mer än vid nyvaket tillstånd. Snart ska vi ta itu med natten igen, vilket har gått bra förr så hoppas det går vägen nu med.
För mig är den bästa amningen de på morgonen som gör att hon somnar om och när vi får morgna oss en stund så den blir tuff att sluta med för tänk om det blir uppvak kl 5 då?
Den sista amningen ska hon få i ettårspresent på kvällen för den upplever jag att hon gillar mest. Det kommer bli tufft ett tag sen men det ska gå.
För hennes skull hade jag kunnat fortsätta men jag tror att det här måste hända nu för att min kropp ska få en chans att återhämta sig inför en ny termin och att orka plugga igen. Det finns ingen garanti på att foglossningen ska ge med sig när hormonerna går ur kroppen men jag tror åtminstonde att det är ett av stegen.
Nu ska de sista 2,5 veckorna njutas av de sista amningstillfällerna. För trots allt slit, kommer jag sakna det <3
Bilderna tog älskade Miriam på vår spontana "Lika länge inne som utanför magen"-fotografering.