josefinbengter.blogg.se

Jag är idag i vecka 34+5 och det är faktiskt riktigt nära nu. Om det inte blir ett septemberbarn. Väskan till förlossningen är nästan färdigpackad men vi hoppas att kunna åka hem snabbt i dessa tider. Förlossningsbrevet är skrivet så nu ska jag inte glömma att lägga ner det i väskan bara. Babyskyddet ska upp ur källaren tillsammans med skötbordet men annars är vi nästan i hamn.

 

Förra graviditeten skrev jag av mig betydligt mer, nästan varje vecka, men det blir ju oftast svårare andra gången pga. ett barn och sen kanske det är mer spännande med första. Jag tänkte i alla fall försöka formulera ner en slags sammanfattning för att minnas om jag skulle få för mig att jag vill ha ett till barn. För i så fall kommer jag troligtvis bli påminnd om att inte vilja vara gravid igen. Som jag tänkt nu.

 

Det har varit otroligt mycket tuffare. både psykiskt och fysiskt. Illamående från ca vecka 5 och framåt då jag fick vara sjukskriven från jobbet för att sedan tonas ner och där bäckensmärtan (foglossning-dåligt ord) fick ta över i vecka 17 ungefär. Med Lillan kunde jag röra på mig ganska obegränsat fram till vecka 27. Sen har jag ju på det en bindvävsinflammation i ryggen som gjort att jag redan innan graviditet två inte kunnat röra på mig alls som jag vill. För bäckensmärtan blev jag deltidssjukskriven i april och slutade sedan min tjänst på skolan en vecka tidigare än jag tänkt då jag knappt orkade gå till jobbet -en sträcka på 400 m, jobba i 3 h och sedan gå hem. 

 

Det har varit en annan karraktär på den där inne och rörelserna är brutala om jag minns rätt med Lillan. Den känns större och starkare, rör sig neråt så det ilar och det har sedan några veckor tillbaka känts som att hela magen snart sprängs i ett ofrivilligt kejsarsnitt. Viktuppgången är större men började också på en lägre vikt och även denna gång verkar jag klara mig från alldeles svullna ben och fötter.

 

Jag sover ungefär 10 h/natt med sämre kvalitet och flera toabesök men är ändå trött så det säger en del. Halsbrännan är vissa dagar inte att leka med heller. Jag käner mig lite inåtvänd vilket inte är ultimat när jag är hemma med Lillan själv just nu. Inte heldagar tack och lov till Lars. 

 

Det är tufft i kropp och knopp nu och vi ber att bebisen ska känna sig redo att komma ut för tidigt. Framför allt pga bäckensmärtan så kommer jag också be om en hinnsvepning i vecka 37 och hoppas att det kan sätta igång förlossningen. Någon som gjort?

 

Vill ju inte att det ska vara en klagovisa det här så jag avslutar med att berätta hur otroligt tacksam jag är att vi ska få ett till barn! Det är verkligen en gåva som inte var självklar. Tack Gud för den välsignelsen att bli föräldrar!