Hormonmamma och en 1,5-åring.
För första gången idag kände jag faktiskt det som de flesta föräldrar känner. Hur gick tiden så fort? Jag har verkligen njutit och varit närvarande under den här tiden hemma med henne men ändå känner jag såhär.
Att få lämna Lillan på förkolan har verkligen gått bra! Hon blir så klart ledsen när hon lämnas och förstår tidigare och tidigare under ditvägen vart vi är påväg. Men från att inte vilja gå till en pedagog, till att sträcka sig gråtandes, så sträckte hon sig idag utan att gråta! Det var lite ledsna mungipor men wow.
Och vet ni? Jag grät när jag gick därifrån. Jag är otroligt tacksam att det går så bra och hon iaktar de äldre barnen och det har inte varit några problem säger pedagogerna. Ändå blev jag så ledsen att hon så snabbt anpassar sig och förstår att det här nu är hennes vardag. Att hon inte ska vara med mig alltid. Samtidigt vet ni ju att det är viktigt för mig att få vila och slappna av lite. Hämtar henne oftast efter 5 timmar max.
Det bästa med att hon går på förskola är att hämta henne. Jag springer nästan och ler med hela kroppen för jag längtar så! Sen har vi oftast underbara eftermiddagar tillsammans när hon är glad och nöjd.
Hej hormonmamma!
Vi har också valt att byta förskola då det kändes rätt helt enkelt. Vi kom in på den vi ville från första början och ja, vi tror att den blir jättebra. Hade vi stannat hade det s'kert också blivit bra. Det blir jobbigt att skola om men vi får tänka långsiktigt.
Imorgon ska jag till naprapat igen. Hoppas hon ser och märker något nytt. Emellanåt är det verkligen superfrustrerande med den här smärtan men jag litar helt och fullt på Gud. Han har kontroll. Idag har jag gått över 15000 steg och har knappt ont! Vet inte vad som hände. Tacksam för det i alla fall.
Lillan avslutade sin 1,5-årsdag med att efter lek på Söder få en fläskläpp på tåget. Hon grät en minut sen drack hon "lappa"(=vatten) och gurglade glatt. Supertjej.
Hon började med den här minen idag, till en början mot främlingar . Haha!
