Jag blir så rädd.
Ibland slår det mig. Gärna när jag är trött, ensam och det är mörkt. Rakt i ansiktet. Hur ska hon kunna klara sig i denna världen min lilla vackra dotter? Vill skydda henne från allt. Massa tankar om att jag inte kommer kunna rädda henne från allt! Och det kommer jag inte.
Hjärtat krossas när hon drömmer mardrömmar. Hur ska jag se hennes hjärta krossas? Hur ska jag skydda henne från elaka klasskompisar och hemska pojkvänner? Från nätmobbing och trakasserier?
Jag får inte fastna i det här. Inte glömma hur mycket som är fantastiskt i livet. Grät idag när jag tänkte på att hon en dag ska gifta sig. Nu vill jag, igen, njuta av varje stund med henne.
Ska fokusera på allt jag kan ge henne och rädda henne ifrån. Hur jag kan uppfostra henne i kärlek och med förmaning till att bli den Gud vill att hon ska bli. Hans planer är stora, det vet jag.
Jag lägger allt i Guds händer. Det står för många gånger i bibeln att vi inte ska oroa oss för att jag inte ska kunna ta det till mig. Tack Gud att du tar hand om oss och leder mig i min mammaroll och genom livet.
Kommer ihåg när jag också tänkte mycket så. Det är så hemskt. Men det går över (inte känslorna såklart att man vill det bästa för sitt barn) men just när mår så dåligt över vår hemska värld. De är riktiga små krigare våra älsklingar!